Bakgrund till projektet

Under åren 1985-1989 var vi ett gäng i Stockholm som ockuperade ett antal förfallna hus, organiserade konserter, festivaler och demonstrationer, levde i kollektiv, drev den alternativa bokhandeln Svarta Månen på Götgatan 26 och skrev och tryckte den anarkistiska tidningen Brand. Förutom Svarta Månen var Ultrahuset i Handen och Kafé 44 på Tjärhovsgatan de fysiska naven i våra liv. Det var politik, kultur, fest och punk i en enda röra, men också gemenskap, kärlek, solidaritet och värme.

Vi protesterade mot den nya tidsandan där finansvalpar och yuppies tog allt större utrymme. Den årliga ”Vansinnesdemonstrationen” var en politisk maskerad med fantastiska kostymer och dylika attribut. Kaos, galna upptåg, humor och revolutionärsromantik blandades till en färgglad explosiv cocktail. Kronobergs polisstation kändes som hemma, Norrmalms polisstation likaså. I stort sett alla aktiviteter mellan 1985 och 1989 dokumenterades inifrån, av oss själva. Bilderna har hittills aldrig gjorts tillgängliga för en större publik i Stockholm.

De nyliberala förändringar som har skapat det Sverige som vi lever i idag tog sin början i mitten på 80-talet. I det nya Stockholm tog en mer marknadsinriktad politik form. Trots att bostadslösheten var hög skapades det ett medvetet utrymme för spekulationer där fastighetsägare tilläts att låta fullt beboliga hus stå tomma och förfalla i väntan på att markpriserna skulle stiga. Vi protesterade mot detta och mycket mer; ett lokalt perspektiv i en global rörelse där vi gemensamt formulerade hur vi ville att vår stad skulle se ut och hur vi ville leva våra liv. Detta lät vi fastighetsborgarrådet Mats Hulth få veta.

Att Stockholmspolisen 1986 slöt ett avtal med Stockholms alla fastighetsägare som innebar en omedelbar utrymning inom 24 timmar vid en eventuell husockupation utan att ens behöva kontakta fastighetsägaren gjorde vår sak inte lättare. Maktmissbruk, polisiärt övervåld, avlyssnade telefoner, misshandel och omyndighetsförklaranden var en del av vår vardag som tonåringar i Stockholm. Likaså den fruktade helikopterplattan mellan Gamla Stan och Slussen där alla Stockholms högerextrema skinheads samlades. Vi sprang för våra liv, samtidigt som vi sprang mot en annan tid.
Mellan 1985 och 1989 ockuperades sex hus i Stockholm. Husen som ockuperades var rivningshotade och i flera fall i dåligt skick. Fastighetsägarna lät medvetet husen stå och förfalla i väntan på att marknadspriserna skulle gå upp. Det handlade om ren spekulation. Med tanke på att bostadsbristen då som nu var enorm protesterade vi mot att fullt beboliga hus stod tomma. Alla husen förutom det gamla Centralhotellet på Vasagatan står kvar än idag. Om det är på grund av vi ockuperade husen låter vi vara osagt, förutom i fallet Borgerskapets Enkehus på Norrtullsgatan 45 som skulle rivas. Det är tack vare oss som huset står kvar än idag.

Att protestera mot 80-talets bostadspolitik och den nya tidsandan var ett heltidsjobb. Vi drömde om ett gemensamt allaktivitetshus där vi kunde bo och arbeta tillsammans. Vad som var fullt möjligt i andra Europeiska städer visade sig tyvärr vara omöjligt i Stockholm. Den 14 januari 1987 uttalade den dåvarande polisintendenten Curt Nilsson sig i Expressen angående polisens dåliga beredskap mot terrorism. Det dröjde inte länge innan piketstyrkorna fick tillgång till hjälmar, skottsäkra västar, k-pistar, tårgas, extra långa batonger och prickskyttegevär. Men Curt Nilsson ansåg att det inte räckte. Polisens antiterrorist kommando såg oss som försökskaniner i sina nyuppfunna strategier.

Eftersom det inte fanns så många terrorister i Stockholm att öva på åren 1985-1989, så blev vår grupp deras målgrupp. Det blev praxis att misshandla, slå och bura in tonåringar med visioner om ett annan, mer levande, stad.

Efter 1989 ockuperade det inte mer hus av vårt gäng i Stockholm, dock ockuperades det hus av andra formationer i i ett senare skede. På 00-talet blev bostadspolitiken än mer extrem och stora delar av allmännyttan såldes ut till vrakpriser.
Billiga hyresrätter blev dyra bostadsrätter. Folk som inte ville köpa eller äga sin lägenhet kände sig tvungna att ta stora bostadslån för att köpa i alla fall. En vit, köpkraftig medelklass började dominera stadsbilden, medan mångfalden och alternativen sporadiskt fick söka sig till bortglömda sprickor i stadsbetongen. Idag är Stockholm en av världens mest segregerade huvudstäder.

 

Projektets målsättning

Husockupationen 1985 av Skaraborgsgatan 8-10-12 på Söder i Stockholm firar 30-års jubileum söndagen den 6 september 2015. Husockupationen av Skaraborgsgatan var startskottet för ett gäng som höll ihop i vått och torrt under andra hälften av 80-talet.

Våra analoga svartvita bilder från 80-talet är en unik dokumentation av en tid som definitivt är förbi. Bilderna är tagna i Stockholm av tonåringar från Stockholm. Flera av oss gick på Riddarfjärdsskolans Fotolinje och hade tillgång till både 35mm Leicor och Hasselbladskameror med 6x6 format. Åren har gått, vi spreds över världen, men många av oss håller ihop än idag. Nu vill vi hylla vårt 80-tal med en fotoutställning där originalbilderna i nyskick från 80-talet kan presenteras för en större publik i Stockholm. Jämte våra egna bilder vill vi även göra ett urval av pressbilder och artiklar från dagstidningar som skildrar våra aktiviteter. Vårt gemensamma arkiv med pressutklipp från alla aktioner och demonstrationer kommer att skannas in och skrivas ut. Pressarkivet kommer att finnas tillgängligt så länge utställningen varar. Våra egna bilder bredvid de officiella pressbilderna bildar två parallella världar som skildrar samma händelser utifrån olika perspektiv.

Materialet från utställningen kommer även att ges ut i bokform för framtida generationer. En rejäl fotobok med alla bilder från utställningen, en antologi med texter och udda bilder och en specialutgåva av tidningen Brand med en sammanställning av höjdpunkterna från åren 1985-1989 kommer att produceras inför utställningen. Böckerna kommer att presenteras på vernissagen och kan köpas så länge utställningen pågår. Efter utställningen kan böckerna köpas via nätet.

Vi vill även organisera en helg under utställningens gång med rundabord samtal där vi bjuder in vänner och gäster för en gemensam tillbakablick. Hur upplevde vi egentligen de här åren i Stockholm som vi delade tillsammans?

 

Om att ockupera hus

Husockupation innebär att personer utan formell besittningsrätt för en byggnad bosätter sig i den eller använder den varaktigt. I juridiken kallas detta ibland för "besittningsrubbning" eller olaga intrång. I Latinamerika, Asien och Afrika bor en växande del av befolkningen i självbyggen på ockuperade landområden, så kallade favelor. I vissa länder, exempelvis Nederländerna, har husockupationer legaliserats.

Den nutida, europeiska husockupantörelsens ursprung är förlagd till efterkrigstiden men främst till 1970-talets början. I stadsdelen Kreuzberg i Västberlin bodde uppemot 20 000 människor i ett alternativt kollektivsamhälle med bostäder, butiker, daghem och verkstäder. Lokalerna var ofta ockuperade rivningshus. Myndigheterna svarade med vräkning och avhysning. Detta utgjorde bakgrunden till BZ-rörelsen (efter tyskans "besetzt" som ungefär betyder "besätta" eller ockupera), som spred sig över Europa; i Holland under beteckningen krakers och i England squatters. Ockupantrörelsens symbol, ett "N" med en pil, inskrivet i en cirkel, blev också vanligt förekommande. Tyskland och England har haft en särskilt livlig rörelse som på sina håll mer eller mindre permanent har ockuperat hela kvarter eller landområden. Den 24-25 april 1999 avhölls ett Ockupations-VM i Leipzig, där ett hundratal hus under en kortare tid hölls av uppemot 1000 aktivister.

Ockupationen av det tidigare kasernområdet Christiania i Köpenhamn är den utan jämförelse längsta. Våren 1971 intog de 20 första ockupanterna 170 byggnader och i dag har området en bofast befolkning på uppemot 800 personer. Myndigheterna har vid ett flertal tillfällen försökt avhysa ockupanterna, men hittills utan framgång.
Sedan 1982 hålls Ungdomshuset på Jagtvej 69 i Köpenhamn ockuperat, men man innehar ett nyttjandekontrakt sedan 25 år. Detta nyttjandekontrakt omförhandlades 1997 och innebar därefter 3 månaders uppsägningsrätt. Kommunen har därefter sålt fastigheten till en frikyrka, vilket orsakade kravaller under december 2006 med fortsättning 1 mars 2007, då polisen påbörjade sin stormning. Internationella solidaritetsdemonstrationer följde. "Politikerna väljer att inte föra en dialog med oss. Men vi tänker fortsätta arbeta för fler ungdomshus", sade gruppens talesman Mads Clausen. Den 6 oktober 2007 gick en stor demonstration till det nya huset Gröndalsvaenge 13 som intogs temporärt trots tårgasbeskjutning. Den 1 april 2008 enades politikerna om att ett nytt Ungdomshus skulle etableras på Dorotheavej 61 så fort som möjligt, vilket gjorde att blockaden ändrade karaktär till en fest.
I Holland legaliserades husockupationerna i början av 1970-talet. Lagtexten anger bland annat följande skäl till att husockupation får förekomma:
ingen har bott i fastigheten under det senaste året
fastigheten har inte bytt ägare under det senaste året
fastigheten inte har något annat användningsområde, till exempel som lagerbyggnad

Vid samma tid fanns det en livaktig rörelse i Europa som sade sig verka för ökad gemenskap och mot social isolering mellan olika grupper och som lanserade allaktivitetshuset som en lösning: Moderna Museets utställning ”Modellen”, Gasklockan och Gamla Bro i Stockholm, Paradiso i Amsterdam och Toneby Hall, ett liknande projekt i London.

I Sverige har det varit flera vågor av husockupationer; en på 1960/70-talet och en på 2000-talet, men även på 1980 och 1990-talet ockuperades hus av olika orsaker. En synonym för husockupanter har varit "husnallar" som var aktiva i Göteborg.

 

Hus som ockuperades 1985-1988:

1985: Skaraborgsgatan 8–12
1985: Drottninggatan 14
1986: Borgerskapets Enkehus, Norrtullsgatan 45
1986: Luntmakargatan 61
1986: Sundbyvägen 144
1987: Tavastgatan 26
1987: Centralhotellet, Vasagatan 38
1988: Ultrahuset i Handen
1988: Klevgränd 1, huset ockuperas två gånger
1988: Kindstugan 9

 

1985: Skaraborgsgatan 8–12

Husen på Skaraborgsgatan var i starkt förfall, efter att ha stått tomma sedan sjuttiotalet, och skulle rivas. I rädsla för ockupation såg Hjerpe, chefen för Stadsholmen, till att husets toaletter slogs sönder. Detta hjälpte föga, och
natten mellan 5 och 6 september 1985 tog sig ett 30-tal ungdomar in i huset på Skaraborgsgatan 8 i syfte att ockupera det. Avsikten var från början att protestera mot den bostadspolitik som lät gamla, genuina Stockholmshus
förfalla, förstöras och rivas för att ersättas med lyxiga bostäder. Under ockupationens gång (som fick stor genklang i media) bosatte sig ett 40- tal ungdomar i husen. Skaraborgsgatan 12 var så starkt nedgånget att det
saknade golv på flera våningar.

Till fastigheterna hörde även ett gårdshus, där vi startade ett café. Husen saknade värme, el och toaletter, något som satte vår uppfinningsrikedom på prov. El fick tjuvkopplas till viss del, vatten fick vi hämta i dunkar, värmen
fixades genom kakelugnar. Toalettfrågan löstes dock inte, där fick vi förlita oss på goda grannar. Under hela tre månader levde vi på detta spartanska och alternativa sätt.

Vi försökte nå ut med vårt budskap: att Stockholm borde bevaras och vara till för alla, inte bara för de bättre bemedlade, samt att det behövdes alternativa lösningar på bostadsbristen och bristen på mötesplatser. När kylan kom på allvar lämnade vi huset. Ett år senare var renoveringarna av husen klara och vi gick återigen in i huset på Skaraborgsgatan 8. Denna gang som en punktmarkering. En viss seger var vunnen: husen bevarades, men renoveringarna var dyra och de hyresgäster som flyttade in fick betala höga hyror. Idag är hyresrätterna bostadsrätter och en tvåa kostar flera miljoner att köpa.

 

1985: Drottninggatan 14

Under Skaraborgsockupationen genomfördes en punktaktion under en dag i »det sista huset i Klara». Huset från 1600-talet skulle rivas för att ge plats åt UD. Genom aktionen uppmärksammades allmänheten på att rivningshysterin i de gamla tidnings- och bohemkvarteren fortsatte, trots att politiker och beslutsfattare borde lärt sig att stockholmarna gärna ville ha kvar hus som är flera hundra år gamla. Det historiska huset
revs trots våra protester.

 

1986: Borgerskapets Enkehus, Norrtullsgatan 45

När Borgerskapets Enkehus blev tomt skulle även det rivas. En sen vårkväll gick vi in i huset, barrikaderade alla ingångar och flyttade in i de tomma rummen. Huset var fantastiskt,
en dröm för ett allaktivitetshus med sina många smårum och större salar. På morgonen väcktes vi av en massiv polisstyrka som skulle ha ut oss till varje pris. Den gången blev vi tagna på sängen. Efter några timmar fann vi polisen övermäktig och valde att ge upp. Trots vårt fredliga uttåg blev vi brutalt behandlade av polisen, togs in på förhör och förundersökning inleddes. Åtalet ogillades senare och huset undgick rivning. Det blev
senare ateljéer, utställningslokal samt restaurang i huset.

 

1986: Luntmakargatan 61

När vi ockuperade Luntmakargatan 61, var vi beredda på att ockupationen inte skulle vara länge och att polisen inte skulle se med blida ögon på vår aktion. Trots detta valde vi att gå in i ännu ett hus som fick stå tomt, förfalla, för att sedan rivas eller lyxrenoveras.

Polisen stormade huset på morgonen och attackerade oss med tårgas, trots att vi signalerat att vi gav upp. Flera ockupanter blev svårt misshandlade. Ett år senare stod vi i Stockholms
tingsrätt, åtalade för olaga intrång. Dom föll, det blev dagsböter för samtliga. Huset finns dock kvar än idag.

 

1986: Sundbyvägen 144

Den 29 augusti 1986 flyttade fyra av oss in i en tom villa i Bromsten. Kommunen hade köpt den i avvaktan på att en stor motorled skulle byggas. Huset, som var i bra skick, var
stort – två våningar, två kök och sex rum. Det var omgärdat av en trädgård med äppelträd. Vi tyckte det var orimligt att ett hus fick stå tomt, samtidigt som bostadslösheten var stor.
Vi betalade in en symbolisk hyra till kommunen på 400 kronor, flyttade dit möbler, köksutrustning, gardiner och blommor. Det blev många äppelpajer och solidariska besök
under den tid vi bodde där. Efter tio dagar gick vi till Fastighetskontoret för att diskutera möjlighet till rivningskontrakt. I stället fick vi besked om att utrymma huset.
Dagen efter låste vi in oss på en toalett i tre timmar, men lämnade då en polis sa: »Jag är chef för innerstadens piketstyrkor … om ni inte går ut sågar vi upp dörren …». Vi ville inte att de skulle göra åverkan på huset.

Dagen efter var det en stor bostadskonferens om ungdomsboende på Rosenbad, med bostadsministern närvarande. Vi åkte dit eftersom vi tyckte att konferensen handlade om oss. Några vakter försökte köra ut oss, men bostadsministern sa att vi kunde vara kvar. Vi lyfte fram vår ockupation och satte in den i en politisk kontext.

Under hösten som följde försökte vi påverka olika makthavare för att få villan inlämnad till
Bostadsförmedlingen. Vi skrev brev till Fastighetsnämndens alla ledamöter i Stadshuset. Nämnden tog beslut om att rusta upp huset och lämna in det för uthyrning. Vi bevakade ständigt ärendet på Bostadsförmedlingen och skrev in oss som en storfamilj som sökte kollektivboende.

Vi såg huset som vårt hem, men ansåg det viktigast att det hyrdes ut till människor i behov av en bostad. Till oss eller till några helt andra. Efter tre månader fick vi hyreskontrakt,
en bostad och en fantastisk känsla … Motorleden byggdes inte förrän efter ett antal år, och villan blev hem för många ungdomar. Vår ockupation tog utrymme i media och vår kamp ledde till politiska samtal. Susanne Björkman på Sveriges Radio gjorde en dokumentär om huset och vår strid. Huset brann ned innan det skulle rivas. Idag finns inget som visar att villan eller äppelträden någonsin existerat. (Susanne Björkman: Skam den som ger sig – historien om ett hus. SR P1, 30 november 1986).

 

1987: Tavastgatan 26

En fredagskväll i mars ockuperar 40 personer det gamla K-märkta huset på söder som stått tomt i över tio år. Ägarna har inte startat med de utlovade renoveringarna och försöker
hela tiden förhala byggstarten. På lördagen tar sig polisen in i huset och ockupanterna lämnar platsen efter att ha fått lämna sina namn.

 

1987: Centralhotellet, Vasagatan 38

Sista maj tar sig ockupanter in i det sedan en längre tid tomma Centralhotellet på Vasagatan. Det är mer en politisk kommentar än en allvarligt menad aktion för att bosätta sig
där. Krav på ett ungdomshus i Stockholm, liknande det som fanns i Köpenhamn, förs fram och flera politiker i kommunen ställer sig bakom kraven att förändra bostadspolitiken I huvudstaden.

 

1988: Ultrahuset i Handen

Efter att förhandlingarna brutit samman med Haninge kommun om framtiden för Ultrahuset (se s. 154) ockuperas huset och intilliggande områden; Ultralandet utropas och består
mellan juni fram till augusti, då polisens aggressiva uppladdning får deltagarna i ockupationen att ge upp. Samma dag bränner någon ner huset. Dagen efter tar sig ett par hundra personer från Ultralandet till ett från kommunen i ett tidigare skede utlovat hus på Häggvägen 2. Efter bara ett par timmar stormar polisen det och griper ett flertal personer.

 

1988: Klevgränd 1

Huset bestod av smålägenheter, vissa utan moderna bekvämligheter och med toaletter i korridoren. Det tömdes på sina, i flera fall, mångåriga hyresgäster och skulle färdigställas som övernattningsbostäder åt riksdagsledamöter. Ockupationen skedde när renoveringen var klar och varade i några få timmar, innan polisen stormade. Vid rättegången framställde
AB Stadsholmen, som ägde huset, skadeståndskrav på upp till 65 000 kr för de åtalade.
Det ogillades av tingsrätten som dömde ockupanterna till dagsböter för olaga intrång.

 

1988: Klevgränd 1, huset ockuperas en gång till

Bara en vecka efter den första ockupationen genomförs ytterligare en. I samband med en demonstration med cirka 400 deltagare tar sig ett 30-tal personer återigen in i huset,
trots väktarnas försök att stoppa dem, bland annat genom att kasta dartpilar på demonstranterna. Barrikader byggs och ockupanterna såväl som demonstranter delar ut flygblad och hänger upp banderoller. Polisen försöker att ta sig in i huset men misslyckas först och kallar på förstärkning. Med hundar och batonger börjar polisen att jaga och gripa människorna på gatan.

 

1988: Kindstugan 9

Det nyrenoverade men ändå tomma huset i Gamla stan ockuperas en novemberdag. Ägarna låter huset stå tomt i väntan på att kunna omvandla de gamla hyresrätterna till bostadsrätter. 26 ockupanter tar sig in i huset och när polisen kommer slänger man vatten, tegelsten och smällare för att hindra en utrymning. Polisen drar sig tillbaka och en utdragen
förhandling slutar med att alla ockupanterna kommer ut och blir gripna. De döms till dagsböter och två års villkorlig fängelsedom.

 

Följ oss på .